Välkommen, välkommen älskade vän

...som frasen lyder i Sonja Aldéns sång ”Välkommen hem”. Eller som orden Michael W. Smith sjunger: ”When love takes you home.” För hemma är vi nu, alla fem av oss! 
Och kan ni tänka, efter den första natten i våra egna sängar vaknar vi upp till det här... snö! Ännu en ny värld att upptäcka. 

Vi har sagt det förr men jag säger det igen:

Varje barn är verkligen unikt! Varje adoptionsprocess, varje situation och varje upplevelse är också unik. 

Det som slår mig lite extra är att den här gången är det liksom inte bara jag och Johan som blir föräldrar igen utan Will och Ellie är en lika stor del i det här med att bli fler. Det var ändå de som fick vara den första tryggheten för vår minsta. De är också med och beskyddar, tröstar, leker, matar, klär på och byter blöja. Så lillan har inte bara två att bonda till och lära känna, hon har fyra. Fullt upp, med andra ord.

     

De här fem veckorna har - helt naturligt - varit en känslomässig berg-och-dalbana. Så saktfärdiga och näst intill långtråkiga dagar tror jag egentligen är ganska nödvändiga, åtminstone för mig :). Detta att lära känna en liten person; förstå vad hon känner, vill och inte vill... Veta vad skriken betyder: otrygghet? ilska? hunger? Har hon ont? Varje situation analyseras i ett försök till att få henne känna trygghet, knyta an och förstå att vi inte är temporära utan konstanta. Så mycket känslor och tankar som florerar, både hos henne och oss andra.  

”Ukuhamba kukubona” stod det på flygplansmuggen, med översättningen ”travelling opens a window to the world” (att resa öppnar ett fönster till världen). Tänk då det lilla hjärtats resa från en skyddad och ganska instängd värld på barnhemmet till hela världen som finns där utanför och som nu har uppenbarats. Dessutom har vi ju maxat och tagit med henne till mängder med nya platser inom loppet av bara några veckor! Om det blir mycket nya intryck för mig, hur är det då inte för henne? Men jag är så oerhört tacksam över hur bra det fungerat att göra de där resorna och jag tänker att om inte annat så lär hon sig att även om platserna är nya och förändras så är vi, hennes familj,  densamma. 

  

 

 

 

När man säger hejdå till varandra i Sydafrika används ibland frasen ”sala kahle” som är zulu och betyder ”stanna väl”. Och nu ”sala kahlar” vi :). Vi har landat hemma och här stannar vi väl! Nu ger vi så mycket lugn och ro och rutiner som vi bara kan.

Det här är troligtvis det sista inlägget i den här bloggen där vi fått dela några av våra både stora och vardagliga stunder med er. Tack till alla som följt och stöttat oss genom våra resor till att bli den familj vi är idag!
Och tack till Gud för att du finns med oss genom allt!

Sala kahle :).

Kram /Sandra & Johan

Tiden...

Ibland går tiden långsamt och ibland går tiden fort, alldeles för fort. Det har gått ett antal dagar sedan vi hade möjlighet/ork till att blogga. Vi har varit på resande fot tillsammans med Sandras föräldrar och bror med fru. De kom förra söndagen och åker hem idag. Det känns som att tiden bara försvunnit, ändå har vi hunnit med att göra många olika saker under denna semestervecka. Veckan har innehållit safari med två dagar i Pilanesberg och en dag i Krugerparken. Vi har solat och badat, besökt utsiktspunkter med milsvid utsikt. Vi har åkt mycket bil och fått se vacker natur och Sydafrikas landsbygd som är något annat än denna vackra stad vi bor i. Vi besökte lyxresorten ”Sun city” som är helt makalöst påkostat som vi bara sett på film. Vi hade en fantastiskt rolig dag med bad i STORA vågor från en makalös vågmaskin samt åkt i diverse vattenrutschbanor med och utan gummiring. Känslan blir ändå ganska splittrad när man kan leva i sådan lyx, samtidigt som människor har det väldigt svårt på andra sidan berget. Å andra sidan skapar detta jobb åt många som bor i området. Därför är det blandade känslor på något vis. Vad är rätt, vad är fel? 

Sandras bror gillar att klättra. Det förde oss till Waterval Boven som ligger ca 3 timmar med bil öster ut i landet från Pretoria sett. I den trakten slutar höglandet och övergår i låglandet. Det är så oerhört vackert och svårt att fånga på bild. Vi hade bokat ett boende som heter Acra retreat som verkade trevligt. Det var till och med trevligare än det såg ut på bilderna. Enorm utsikt, trevlig personal och väldigt god mat. Det där med klättring tänkte Sandras bror David genomföra med en av de lokala guiderna. Det gick tyvärr inte då alla var bokade. Reservplanen fick bli att jag fick bli Davids sällskap eftersom man måste vara två för att säkra åt varandra. Vi hyrde utrustning inklusive karta så att vi hittade till stället. Det var ju premiär för mig så jag måste erkänna att adrenalinet pumpade lite extra. Särskilt när vi kom fram till området där vi skulle klättra. Det var så oerhört storslagen miljö så det räckte gott med att vara lekman på området för att förstå att detta måste vara varje klättrares dröm att få klättra här. David gav mig instruktioner före under och efter klättringen. Det gjorde att jag kände mig trygg, trots att bergväggen var betydligt brantare än jag föreställt mig. Jag vet inte om jag fick hög puls av ansträngningen eller av kicken? Men det troliga är nog en kombination. Det gav verkligen mersmak. 

Efter dessa dagar åkte vi för ytterligare safari i Krugerparken. Eftersom vi varit i Pilanesberg innan så blev detta lite bonus för oss. När man är så nära parken kan man knappast motstå att åka in, om än bara över dagen. 

Sista dagen på våran resa gjorde vi ett besök i Sudwala caves. Det är kilometerlånga grottor som naturen skapat genom åren. Vi gick på en guidad tur där vår guide berättade historiken bakom. Det var väldigt intressant och sevärt. Det är väl värt ett besök om man är i närheten av Nelspruit. 

Det har verkligen fungerat bra att resa med lillan. Hon har anpassat sig väl och känns allt som oftast väldigt trygg. Vi hoppas verkligen att hon även gillar att flyga... annars kan det bli några svettiga timmar. 

Idag har vi packat och inhandlat lite saker som vi kommer sakna lite extra när vi åker hem. Det är biltong (torkat kött) som man äter som snacks, ouma skorpor, kakor och godis. Det ska ätas vid speciella tillfällen är det tänkt. 

Nu sitter vi i soffan för sista kvällen här i Pretoria. Imorgon kl 15 lokal tid börjar vår hemresa då taxin kommer. När man tänker på dessa 5 veckor så har tiden ändå gått väldigt fort med undantag av några dagar under andra veckan. Då gick tiden långsamt eftersom dagarna såg ganska lika ut. Men sedan dess då vi varit mer rörliga och hittat på saker så har tiden bara försvunnit. Jag antar att det hör ihop med min något rastlösa personlighet. Ikväll är det blandade känslor. Att lämna detta fantastiska land med 30 grader och sol och sköna dagar som man får spendera med familjen är inte helt fel. Men samtidigt är det fantastiskt att få komma hem till hus, familj, vänner, kyrkan, jobbet och Sverige i adventstid. Då slår det mig... vad bra vi har det!! 

Avslutningsvis vill jag citera Wills aftonbön från gårdagskvällen. ”Gud jag ber att vi ska få stanna här i 10 dagar till, eller åtminstone 5. Amen” Det har inte alltid låtit så, för barnen har verkligen längtat efter kusinerna och kompisarna där hemma. Men just nu ville han gärna stanna lite till...

Allt gott!! / Johan och Sandra

Stunder som berikar.

Vi fick frågan idag vad som varit den bästa utflykten hittills här nere. Nu har vi inte gjort så många utflykter än, mestadels bara till restauranger. Vilket är jättetrevligt i sig men faktum är att det bästa egentligen (förutom vårt nya mirakel) är alla fantastiska människor vi mött och alla nya vänner vi har fått! Det är en sån underbar bonus i allt det här, och så har det varit i de andra adoptionsresorna också. Detta att få träffa människor vi aldrig skulle träffat annars, att få umgås i all enkelhet oh dela livet. Det är så berikande och vi känner oss oerhört välsignade!

Om vi går tillbaka till ämnet mat. Ja vi smaskar i oss både det ena och det andra. Igår  var vi hembjudna till vår vän som bor här i Pretoria (han och hans familj har tagit så otroligt väl hand om oss)för att äta nåt så oafrikanskt som smörgåstårta! Oj oj så gott. Och idag bjöds det på fantastisk braai på samma ställe. 

 

Johan brukar tjata på barnen om att de ska skrapa ur din tallrik ordentligt när de äter sin frukostyoghurt. 

En morgon frågade Will: ”Alltså, vad är det som är så viktigt med att skrapa tallriken?”

Ellie svarar snabbt: ”Men Will, tänk på matsvinnet!” Pappas tjej. 

Fram tills idag har dagarna rullat på lite sådär som vanligt. Häng med vänner, läxläsning, flätning, fika och promenader. Härom kvällen ville även de stora vara med i badkaret när minin kvällsbadade. Allt var frid och fröjd med skratt och plask ända tills jag hör:
”Uuuuh! Fy! Mamma kom! Hon har bajsat, usch!

När jag kom dit fann jag två stycken klättrandes på kanterna av badkaret och en liten som glatt satt kvar och plaskade. Och så då lite flytandes små partiklar här och var... japp, sånt man får vara beredd på med småsyskon!

 

  

  

Efter idag lär dagarna att se lite mer annorlunda ut. För idag fick vi den stora glädjen att återse mormor, morfar, lillebror David och hans Caroline! Vilken känsla när de gick in genom grindarna... så naturligt och på samma gång jättestort! 
Så imorgon bär det iväg på äventyr. Vi börjar med ett par dagars safari i Pilanesberg och sen får vi se...

Önskar er en fin ny vecka allihop, så hörs vi!
Kram /Sandra & Johan

Steg för steg...

De sista dagarna med bil passade vi på att besöka ett shopping mall igen. Denna gången åkte vi till Brooklyn mall. Barnen ville som vanligt köpa lite kläder. Sandra tog också tillfället i akt och slog till på några plagg. Själv köpte jag en kikare till kommande safariturer. Vi passade som vanligt på att hitta en restaurang för att inta lunch. För det är så vi jobbar vanligtvis... lunch på restaurang och middag hemma på gården då vi nio gånger av tio grillar något. Det är ju Sydafrikas nationalrätt att grilla, så vi tar seden dit man kommer. På förra stället blev jag utnämnd till mr BBQ. Barnen har dock vissa kriterier för val av lunchställe. Ett av de viktigare är att det finns en bra lekplats. 

 

  

Nu har vi lämnat tillbaks bilen som vi hade till låns en vecka. Så nu blir det mer promenader igen. Det går väldigt bra, för barnen är duktiga på att gå. Idag var vi på Sveriges ambassad för att söka pass åt lillan. Det var ca 1,5km i varje riktning med lunch på vägen hem.

  

Igår gick vi till Loftus tillsammans med våra holländska grannar. Där finns ett hotell med restaurang och pool på takterrassen. Vi tog en fika och barnen badade, ja även papporna tog ett dopp. Barnen leker så bra ihop trots språkförbistringen. Pappan i familjen har även blivit min löparkompis. Det är lite tryggare att vara två när man springer.

  

Jag fortsätter att kämpa på med lillan. Jag sköter läggningen varje kväll som alltid börjar med gråt (eftersom jag tar henne från mamma) men som sedan alltid slutar med en mysig sångstund, bara hon och jag och mjölkflaskan. Jag har även börjat med en ny taktik. När vi är hemma under middagsluren så är det jag som väcker henne / tar upp henne när hon vaknat. Då är hon lite lullig och kan ligga en stund på mitt bröst och vakna lite sakta. Det är kvalitetstid!! Två dagar i rad har de äldre syskonen stått i dörröppningen med ett brett smile och gjort tummen upp mot mig. De supportar mig bra de där båda... Idag fick vi även möjlighet att leka i en hel halvtimme. Vi gungade, åkte rutschkana, och så slängde jag henne i luften så hon tjöt sv skratt. Sandra då? Hon duschade... När Sandra väl är tillbaka så är det samma visa igen, att man är totalbrädad. Men vi kämpar på...

Imorgon ska vi hälsa på familjerna vid vårt första boende. Det ska bli supertrevligt. För det är verkligen en av förmånerna med att vara iväg så här. Att träffa så många trevliga människor som alla är i liknande situation. Det är verkligen berikande!

Allt gott!! // Johan och Sandra.